Jag har äntligen äntligen äntligen äntligen ÄNTLIGEN fått komma ut i parken med Zac och Josh. Zac är helt omöjlig att ha att göra med ibland och säger bland annat att han hatar solen, och därför inte vill gå till parken. Vilket har resulterat i nästan tre veckors innesittande, bortsett från att jag och Josh har gått ut på baksidan och lekt själva då och då. Behöver inte ens svara på frågan om hur det går med sommarens bränna. Men passar in i England hudfärgsmässigt gör man ju.
Men i två timmar var vi i parken med Beate och hennes barn och jag kände att just där, just då fick jag en våg av lycka i kroppen. Inte bara för att det var underbart att se solsken från utomhus och inte från inomhus, utan bara för att allt det här känns så rätt. Precis rätt väg att gå i livet, och en början på någonting ännu större.
Jag är helt enkelt förbannat grym.
Det var typ bara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar