Glad, ledsen och au pair-tjock

Jag är ett virrvarr av känslor just nu. Men å andra sidan, när jag tänker efter, så har jag väl alltid varit sån? Jag känner antingen allting eller ingenting. Och känner jag allting blir jag så förvirrad att känslorna nästan tar ut varandra och jag känner ingenting. Eller jag vet inte. Men det funkar i alla fall. Jag har överlevt och jag kommer att överleva. Det är ju bara på det viset att man kanske önskar lite granna att livet kunde vara en dans på otaggiga rosor för en jävla gångs skull.

Nog om det.

Måste måste måste måste måste skriva mer. Men jag gör ingenting värt att skriva om. Jag har blivit au pair-tjock, känner mig svullen och otymplig och även om jag alltid har varit tjock känner jag mig annorlunda nu för nu KÄNNER jag mig verkligen tjock, det måste ju bara betyda att jag har blivit tjockare. Känner mig uppsvälld, som att det nya fettet i min kropp pressas mot min hud och är redo att explodera från mitt stackars skinn...

Men nu ska jag vara nykter till nästa helg så vi får se, kanske är det bara helgens spritfetma som ligger och luras. Haaa, där försökte jag lura mig själv.

Hatar tisdagar förresten, nu är det countdown tills Linnea kommer hem som gäller. Men jag får busa med världens gosigaste, så det är ju helt okej ändå.

Jonna - Ingen dubbebebebebelhaka här inte

Dagens (skönaste) lögn

Zach: "I ate so much to lunch today so I hit everybody with my big belly and everyone had to go to the hospital"

Man ba mmm dra den om bellman också???

Passande just idag

Fick ett mail tidigare idag.

Ja, vad svarar man på det?

Kanske för att ni är ETT INKOMPETENT JÄVLA SKITFÖRETAG SOM LURAR FOLK PÅ PENGAR GENOM ATT SÄLJA PRODUKTER VARS FUNKTION INTE HÅLLER LÄNGRE ÄN EN BANANFLUGAS JÄVLA SKITLIV MEN ÄNDÅ KÄNNER ER GLADA OCH NÖJDA FÖR ATT NI LYCKAS BLÅSA IDIOTER SOM KÖPER SKITEN.

Men det var bara en gissning.

Ibland behöver ett samtal inte vara givande.

Det var ju typiskt att jag skulle gå och börja må dåligt när jag bestämt mig för att börja blogga igen. Försöker skärpa till mig.

Nu när Charlotte är borta har jag inte riktigt någon att prata med när det känns svårt och jobbigt, därför får jag vända mig till någon annan som är villig att lyssna:

Jag: Är livet lite svårt och jobbigt just nu?

Gråtande Josh, 2: Mm.

Jag: Jag tycker också att livet är svårt och jobbigt ibland.

Josh: No.

Jag: Du förstår hjärtat, jag tycker så mycket om en person.

Josh: Abajj.

Jag: Ja, en boy. Och han kanske tycker om mig med.

Josh: No.

Jag: ...Men vi kan inte vara med varandra, förstår du?

Josh: No.

Jag: Livet är inte rättvist alla gånger Joshie.

Josh: No.

Jag: Men det blir nog bra igen snart!

Josh: No.

Jag: Tack för att du lyssnade.

Josh: Ta!

Mitt fjun och jaaaag (har ej vitt klet på tungan egentligen, det är ljusets och camens fel. Ehrm.)

But sometimes it hurts instead

Just nu önskar jag att jag inte hade ett hjärta. Inte för att jag är olyckligt kär och håller på att dö av hjärtesorg för att personen finns i nämnda hjärta.

Utan för att jag inte vill leva när livet är såhär jävla orättvist mot mig.