Jag bor här nu

Jag fick lite ångest alldeles nyss när jag skrollade längst ner på startsidan av den här bloggen bara för att se att det sista inlägget på den här sidan är skrivet i JULI. Fucking JULI. Vad är det för fel på mig? Jag skulle ha skrivit inlägg i den här bloggen VARENDA DAG. Det var det som var meningen. Att mina svennekompizar skulle följa min nya vardag här. Istället har jag snittat tre inlägg per månad.

Men jag vet också varför.

Ända sedan jag kom hit har jag vetat. Det här är inte bara mitt ettårs-äventyr. Det här är mitt nya liv. Jag bor här nu, jag har mina kompisar här. Jag har mina stammispubar och jag har mina svindyra cigaretter. Jag är för bekväm och nöjd för att bry mig om något så världsligt som att åka in till London och turista. Jag vill bara sätta mig på cykeln, trampa ner till Percy Lambert och söndagshänga med mina kompisar. Jag vill bara chilla. Det här är inget äventyr längre, det är mitt hem. Och jag gillar mitt hem.

Men ändå. Lite jävla fler blogginlägg kunde jag väl ändå ha kommit med.

Mina bästa Englandsvänner, Lucia och Charlotte. Jävla fittor <3

Älskade onsdag!

Sååååååååååååå glad över att det är onsdag idag. Eller ja, SUPERGLAD är jag kanske inte, men det är en lättnad. Jag HATAR måndagar. Jag HATAR tisdagar. På onsdagar har jag ändå kommit lite närmare till att vakna upp med ett leende.

Även fast det självfallet inte finns något sådant som en bra morgon och jag ALDRIG skulle få för mig att ens rycka lite i mungipan på morgonen, men onsdagar är bra.

Ikväll ska jag träffa vänner, ta en öl och krama ihjäl Lina som åker tillbaka till Sverige imorgon. Lina var au pair i min familj innan mig och nu har hon kommit tillbaka till England och jag VILL INTE ATT HON SKA ÅKA IGEN! Hon är så rolig att jag nästan får en liten tår i ögat av att tänka på alla roligheter hon kommit med. Kommer ju dock inte sakna hennes kalmaritiska kan jag ju säga...... Men jag pallar inte det här med att folk lämnar mig. Det var så jävla dumt att jag valde att åka hit som au pair för tänk alla au pair-kompisar jag kommer förlora när alla åker hem till sina länder och jag stannar kvar här forever and ever!? Buääähh jag vill inteeeeee..........

Jag och bajs-Lina på Zacs födelsedagsparty

Nu har jag ett släng av "nuvilljagbadö" igen

Okej, inte kanske riktigt dö, men liksom gärna gömma mig ett tag tills saker och ting börjar gå min väg och jag får lite mer tur. Livet här är inte en dans på rosor, och efter det här kommer livet nog aldrig att vara en dans på rosor. Det är inte för att jag inte trivs, det är för att det är så mycket på en gång och jag har svårt att handskas med allt, samtidigt som jag vet att det finns mycket kvar "där hemma" med. Återigen känner jag allt och inget, det gör mig galen.

Att jag dessutom verkligen inte för allt jävla smör i Småland inte kan sluta tänka på en viss person gör det inte direkt lättare heller. Hur kan det vara så svårt att bara bli kär i någon som är kär i en tillbaka. Det vore ju så bra. Jag blir dessutom inte ens kär, jag blir bara beroende av bekräftelsen och tryggheten en sådan relation medför och så känns det som att jag ska dö när jag inte längre få den. Okej, jag erkänner, mitt hjärta skippar några beat när han skickar sms och ibland får han mig att fnittra som en liten skolflicka, men kär? Nej, jag vill bara vara med honom. Och det som kanske suger mest är att jag känner mig själv och det här kommer ta åratal (är rädd att det är bokstavligt talat) att komma över. Jävla skit. Jävla jävla jävla skit. Jävla karlafan med rösten, fina leendet, tjocka, mörka håret, perfekta längden. Och jävla mig som är naiv som en tonåring och faller för minsta lilla.

Helst skulle jag bara vilja ligga i sängen i en vecka och gråta och lyssna på kärleksballader. Men jag kan inte. Inte bara för att jag faktiskt jobbar 10 timmar om dagen, utan jag kan inte gråta. Jag har försökt. Jag har försökt bli igångtriggad med musik och tankar, men ingenting. Inte en endaste liten tår i ögonvrån. Men tomheten finns där. Den delar space med ångestklumpen som kommer och går.

Inte så party med andra ord.

Det är bara jag själv som satt mig i den här jävla sitsen. Too fucking bad att jag inte har någon aning om hur jag ska ta mig ur den.

Idiot man är.

En av de bästa dagarna/nätterna i somras

Amen hej

Så ovanligt att det har gått över en månad sedan jag bloggade sist. Jag är dock fortfarande glad, ledsen och au pair-tjock så inget nytt på den här fronten. Är så jävla jävla jävla trött hela hela hela tiden också, skitjobbigt när man tar hand om två barn tio timmar om dagen. Men snart är det vår och då blir jag piggare.

Som vanligt så VILL jag blogga mer men jag har verkligen inte motivation till skiten. Här är allt som vanligt, jag älskar fortfarande England såklart men åker hem om en månad över jul och det är blandade känslor. Dessutom är jag lite heartbroken just nu och ja, det är ju inte så jätteroligt, men det är så det är och det får ta den tid det tar att lösa sig. Jag är expert på att fly från mina problem så jag har haft mycket hemlängtan de senaste veckorna, men egentligen fattar jag ju själv att inget blir bättre av att åka hem. Jag behöver stanna och lösa problemen jag har men problemet är att problemen jag har inte riktigt går att lösa med något annat än tid och jag är så jävla otålig. Och fan vad jag svär hela tiden, hemskt.

Men jag lever och mår bra. I alla fall ibland. Men så har det alltid varit och kommer alltid att vara, försöker acceptera det bara.

Nu: Se var min älskade lilla blonda skitunge har gömt sig.

Omotiverad bild från den underbara sommaren som gör mig glad!