Att jag dessutom verkligen inte för allt jävla smör i Småland inte kan sluta tänka på en viss person gör det inte direkt lättare heller. Hur kan det vara så svårt att bara bli kär i någon som är kär i en tillbaka. Det vore ju så bra. Jag blir dessutom inte ens kär, jag blir bara beroende av bekräftelsen och tryggheten en sådan relation medför och så känns det som att jag ska dö när jag inte längre få den. Okej, jag erkänner, mitt hjärta skippar några beat när han skickar sms och ibland får han mig att fnittra som en liten skolflicka, men kär? Nej, jag vill bara vara med honom. Och det som kanske suger mest är att jag känner mig själv och det här kommer ta åratal (är rädd att det är bokstavligt talat) att komma över. Jävla skit. Jävla jävla jävla skit. Jävla karlafan med rösten, fina leendet, tjocka, mörka håret, perfekta längden. Och jävla mig som är naiv som en tonåring och faller för minsta lilla.
Helst skulle jag bara vilja ligga i sängen i en vecka och gråta och lyssna på kärleksballader. Men jag kan inte. Inte bara för att jag faktiskt jobbar 10 timmar om dagen, utan jag kan inte gråta. Jag har försökt. Jag har försökt bli igångtriggad med musik och tankar, men ingenting. Inte en endaste liten tår i ögonvrån. Men tomheten finns där. Den delar space med ångestklumpen som kommer och går.
Inte så party med andra ord.
Det är bara jag själv som satt mig i den här jävla sitsen. Too fucking bad att jag inte har någon aning om hur jag ska ta mig ur den.
Idiot man är.
En av de bästa dagarna/nätterna i somras
Inte för att det kanske hjälper så speciellt mycket men jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att mitt hjärta ibland smärtar lite! Längtar efter dig bästis <3
SvaraRadera