Ännu en helg i England har passerat och fört med sig miljontals tankar som jag nu på något sätt ska försöka printa ner i ord i det här inlägget. Men sanningen är att jag inte har någon aning om hur jag ska formulera mig. Jag tror att mina tankar är för stora för att jag själv riktigt ska förstå dem, så hur jag ska få andra att förstå dem förstår jag inte heller. Men here goes.
Jag har börjat tänka mycket på ödet. Att ödet bestämde att jag skulle komma just hit. Att Linnea och Arnon ville ha just mig som deras au pair. Att just jag skulle få komma hem till dem och ta hand om deras barn. Att jag skulle träffa alla människor jag träffat. Att jag får uppleva allt i det här landet. Att jag bor i England! Bara en sån sak är ju helt sjukt. Hej, jag heter Jonna Nilsson och jag bor i Weybridge, London, England. Va? Jag ska ju bo i Tumba, Stockholm, Sverige i samma lägenhet där jag bott hela mitt liv och söka samma gamla vanliga skitjobb jag aldrig får och träffa alla underbara kompisar varje dag. Men nej. Jag bor i Weybridge, London, England nu. För att ödet bestämde att jag skulle komma just hit.
Och jag tänker mycket på hur det skulle vara om jag skulle gå miste om allt det här. Jag skulle ju inte sakna det, eftersom att jag, duh, inte skulle vara medveten om vad jag missade. Men jag kan liksom inte tänka mig livet vara någon annanstans än just här, just nu. Knäppt egentligen. Jag kan ibland sitta på en pub med en öl framför mig, med ett sällskap med folk från hela Europa och helt plötsligt tänka att jag är i England nu. Det är bara så konstigt. Jag har inte varit mycket hemifrån. Men nu är jag det, på riktigt, och jag älskar varje sekund av det.
Jag pratade med min vän Petra häromdagen och jag frågade om hon saknade mig. Livet är inte tydligen inte detsamma utan mig hemma. Och om jag saknade henne? Visst, klart jag saknar henne. Men jag saknar inte henne på det där viset att det gör olidligt ont i hjärtat. Hon var förstående. Hon sa en grej jag inte kommer glömma. "För dig är allting så nytt, du får uppleva nya saker hela tiden. Här hemma fortsätter livet som vanligt, som det alltid har varit." Och det kommer vara så himla konstigt att komma hem till det livet någon gång. Det blir som att man har två liv, ett här och ett hemma. Och bara det sätter tusen tankar och känslor i kroppen på mig. Känns det bra? Jobbigt? Svårt? Hemskt? Spännande? Jag vet inte. Det känns allt och det känns ingenting. Och jag har nästan ingen aning om vad jag svamlar om nu, för som jag skrev är hela den här grejen egentligen sjuk och så enormt stor, men om ni bara förstår en tiondel av det jag vill säga (vad nu det är) så blir jag glad.
Våga leva livet. Det finns så mycket att se, så många människor att träffa och så mycket att göra. Lås aldrig någonsin fast er, det kommer bara vara er egna bittra förlust. Gör det ni vill göra i livet, rädsla är ingenting mot vad ett äventyr har att erbjuda.
Idag har jag varit här en hel månad. För en månad sedan stod jag i hallen i det här huset, vettskrämd och fascinerad på samma gång och försökte ta in alla intryck. Omöjligt. Tiden har gått fort, samtidigt som det känns som att jag varit här mycket längre. Allt är bara sjukt. Ja, det är väl rätt ord att beskriva det. Sjukt. Och overkligt men ändå verkligt. Jag kanske inte har landat riktigt än. Samtidigt känns det som att jag landade för länge sen. Det är här jag ska vara.
Tack ödet.
Jonna - En knäpp och busig frisyr tar bort fokus på rödgråtna ögon (pga Marley & me)
PS. Det är inte heller så dumt att britter inte är så fula som man kan tro. DS.
