Som upplagt för mobbing

Jag och Rasmus pratar om efternamnet "Cockburn" som existerar på riktigt här i England.

Rasmus: Tänk uppropet första dagen.

Smith?

Here.

Bloor?

Here.

Rogers?

Here.

Cockburn?

... Here...

Man vet att en au pair är finsk...

Jag: Kommer att vara i Weybridge ikväll. Ut och dricka lite?

Riina: Joo

HELJ!

HEJ!

Har ni hunnit läsa mitt senaste inlägg om och om igen nu? Kanske till och med blivit berörda? Fällt en tår?

Nääärå, jag har bara som vanligt hatat att blogga så jag har inte skrivit något. Vet verkligen inte vad jag ska skriva heller, men samtidigt vet jag att jag måste skriva för att det kommer vara svinkul att läsa om mitt år sen när jag är hemma (eller någon annanstans) igen. Så jag måste verkligen ge mig med det. Eller börja skriva någon slags dagbok på datamaskinen, fast hemligt dårå. Så jag kan skriva ut sanningen om mina ondskefulla tankar........

Annars då. Trött som vanligt. Men det är okej, och nu är det helg. Imorgon ska jag på festival, Guilfest, och det blir väl hyfsat roligt. Trodde vi skulle dit idag och jag ville verkligen verkligen verkligen se Roger Daltrey, men får se till att vara ganska full imorgon så att jag ej sörjer det så mycket. Blir för sent osv osv osv.

Nu ska jag sluta gäspa och släpa mitt feta arsle in i duschen för lite rengöring av smutsiga kroppa.

Laterrrr! Nån gång...

Lite tankar om livet

Ännu en helg i England har passerat och fört med sig miljontals tankar som jag nu på något sätt ska försöka printa ner i ord i det här inlägget. Men sanningen är att jag inte har någon aning om hur jag ska formulera mig. Jag tror att mina tankar är för stora för att jag själv riktigt ska förstå dem, så hur jag ska få andra att förstå dem förstår jag inte heller. Men here goes.

Jag har börjat tänka mycket på ödet. Att ödet bestämde att jag skulle komma just hit. Att Linnea och Arnon ville ha just mig som deras au pair. Att just jag skulle få komma hem till dem och ta hand om deras barn. Att jag skulle träffa alla människor jag träffat. Att jag får uppleva allt i det här landet. Att jag bor i England! Bara en sån sak är ju helt sjukt. Hej, jag heter Jonna Nilsson och jag bor i Weybridge, London, England. Va? Jag ska ju bo i Tumba, Stockholm, Sverige i samma lägenhet där jag bott hela mitt liv och söka samma gamla vanliga skitjobb jag aldrig får och träffa alla underbara kompisar varje dag. Men nej. Jag bor i Weybridge, London, England nu. För att ödet bestämde att jag skulle komma just hit.

Och jag tänker mycket på hur det skulle vara om jag skulle gå miste om allt det här. Jag skulle ju inte sakna det, eftersom att jag, duh, inte skulle vara medveten om vad jag missade. Men jag kan liksom inte tänka mig livet vara någon annanstans än just här, just nu. Knäppt egentligen. Jag kan ibland sitta på en pub med en öl framför mig, med ett sällskap med folk från hela Europa och helt plötsligt tänka att jag är i England nu. Det är bara så konstigt. Jag har inte varit mycket hemifrån. Men nu är jag det, på riktigt, och jag älskar varje sekund av det.

Jag pratade med min vän Petra häromdagen och jag frågade om hon saknade mig. Livet är inte tydligen inte detsamma utan mig hemma. Och om jag saknade henne? Visst, klart jag saknar henne. Men jag saknar inte henne på det där viset att det gör olidligt ont i hjärtat. Hon var förstående. Hon sa en grej jag inte kommer glömma. "För dig är allting så nytt, du får uppleva nya saker hela tiden. Här hemma fortsätter livet som vanligt, som det alltid har varit." Och det kommer vara så himla konstigt att komma hem till det livet någon gång. Det blir som att man har två liv, ett här och ett hemma. Och bara det sätter tusen tankar och känslor i kroppen på mig. Känns det bra? Jobbigt? Svårt? Hemskt? Spännande? Jag vet inte. Det känns allt och det känns ingenting. Och jag har nästan ingen aning om vad jag svamlar om nu, för som jag skrev är hela den här grejen egentligen sjuk och så enormt stor, men om ni bara förstår en tiondel av det jag vill säga (vad nu det är) så blir jag glad.

Våga leva livet. Det finns så mycket att se, så många människor att träffa och så mycket att göra. Lås aldrig någonsin fast er, det kommer bara vara er egna bittra förlust. Gör det ni vill göra i livet, rädsla är ingenting mot vad ett äventyr har att erbjuda.

Idag har jag varit här en hel månad. För en månad sedan stod jag i hallen i det här huset, vettskrämd och fascinerad på samma gång och försökte ta in alla intryck. Omöjligt. Tiden har gått fort, samtidigt som det känns som att jag varit här mycket längre. Allt är bara sjukt. Ja, det är väl rätt ord att beskriva det. Sjukt. Och overkligt men ändå verkligt. Jag kanske inte har landat riktigt än. Samtidigt känns det som att jag landade för länge sen. Det är här jag ska vara.

Tack ödet.

Jonna - En knäpp och busig frisyr tar bort fokus på rödgråtna ögon (pga Marley & me)

PS. Det är inte heller så dumt att britter inte är så fula som man kan tro. DS.

Helt okej en fredagskväll

Med tanke på att jag har varit i detta land i snart en månad och inte suttit hemma en enda fredagskväll än, så måste jag ändå säga att det känns helt okej att vara barnvakt nu. Fettigt hår, extrem tröttma efter jobbveckan och håriga ben känns som en bra anledning att stanna hemma ändå.

Nej, det blir alltså ingen bild till detta inlägg.

Angående att det är okej att vara tjock...

...känner jag mig just ikväll som ett levande bevis på att det går att vara jäkligt snygg ändå!

Jonna - Måste ju även boosta mig själv ibland.

Jag hade i alla fall tur med humorn

Tjena tjena. Här sitter jag och är tjock igen. Eller vadå igen? Är liksom alllllllllltid det. Men det är ju okej faktiskt. Hör ni det? Man får vara tjock och det är okej, låt ingen annan säga något annat till er. Att vara tjock är mitt och McDonalds gemensamma beslut. Så, nu har vi inlett detta inlägg men en liten självkänsleboost till er som ligger hemma och grinar över att ni dör av ostbågssug men ej orkar springa tio mil för att förbränna ostbågsbruket efteråt. Fan vad jag saknar ostbågar här i England förresten.

Ska ut och vara social ikväll, är trött men det ska väl bli kul att komma ut lite. Glömde bort att vi också skulle äta middag så jag råkade visst trycka i mig lite yoghurt, en frukt och en bagel (och Zacs halva som han inte orkade. Oops) och skrev jag förresten att det "VÄL" skulle bli kul att komma ut!? Det kommer fan bli asskönt. Älskar människor och alkohol. Inte riktigt i den ordningen men........

Annars flyter allt på bra här. Tiden går fort, snart har jag varit här en månad vilket är helt sjukt. Helt sjukt vad folk hemma måste sakna mig alltså. Stackars, stackars er.

Men jag är oftast glad och nöjd, förutom att jag alltid är väldigt trött, så om det är en tröst ska ni veta att jag har det bra.

Även om lite mer solsken inte hade skadat.

Avslutar med en FGA-shot, för att utseende är viktigt och att ni ej får lämna mig för mitt sanna jag.

Jonna - Ser ut att ha varit på ett ställe där solen aldrig skiner. Bokstavligt talat alltså.

Opigg

Åååh jag är så trött så trött så trött så trött och vill egentligen bara sova men vet att det inte kommer gå ändå. Har sovit dåligt, fast haft en ganska bra dag ändå. Inte bara för att jag hittade min mobil, utan för att ungarna har varit skötsamma och gjort som jag bett dem. När jag bett dem att göra något för tionde gången alltså.

Zac gick in i mitt rum tidigare idag när jag skulle hämta någonting och frågade helt uppgivet: "why is there sooo messy in here???" och man ba jaaa, alltså jag springer efter er, lagar mat, skjutsar er överallt, städar era rum och leker med er dagarna i ända, orkar inte riktigt ta hand om mitt rum samtidigt då. Men inte lätt för honom att veta. Han har ju inte ens fyllt fem än. Ignoranta skitunge...

Skojaaa, han har varit så snäll så snäll så snäll idag och det gör mig glad. Inte för att det gör mig sådär jätteledsen när han på morgonen grinar och säger att han inte vill äta frukost med "stupid Jonna", men det är ju liksom trevligare med ett barn som skrattar och så.

Jonna - Satt i fem minuter och försökte avsluta detta inlägget. Orkade inte.

Ej tårar av sorg

Tårar av glädje. Min baby är hemma. Veckan räddad.

HåRd HeLg

Satan i gatan, nu har jag varit en dålig bloggare igen.

Snälla låt mig skylla på att min mobil blev snodd i fredags och att jag är hemskt ledsen över det, samt att jag har försökt göra saker och ting bättre med alkohol, alltså varit full.

Annars vet jag inte vad jag skulle skylla på. Jag är hemsk av naturen helt enkelt?

En känsla av lycka

Jag har äntligen äntligen äntligen äntligen ÄNTLIGEN fått komma ut i parken med Zac och Josh. Zac är helt omöjlig att ha att göra med ibland och säger bland annat att han hatar solen, och därför inte vill gå till parken. Vilket har resulterat i nästan tre veckors innesittande, bortsett från att jag och Josh har gått ut på baksidan och lekt själva då och då. Behöver inte ens svara på frågan om hur det går med sommarens bränna. Men passar in i England hudfärgsmässigt gör man ju.

Men i två timmar var vi i parken med Beate och hennes barn och jag kände att just där, just då fick jag en våg av lycka i kroppen. Inte bara för att det var underbart att se solsken från utomhus och inte från inomhus, utan bara för att allt det här känns så rätt. Precis rätt väg att gå i livet, och en början på någonting ännu större.

Jag är helt enkelt förbannat grym.

Det var typ bara det.

Nej, du förväxlar den med köttfärsen vi äter

Jag är sjuk och förklarar för Zac att jag inte kan känna så mycket smak av maten så han får säga till mig om det är gott eller inte.

Zac: See if you can taste what the milk tastes like.

Jag: It tastes...

Zac: Like cow, right?

Förutom att gissa smaker är han väldigt bra på att städa bilar. Alla som har en smutsig bil invändigt borde veta att det är så enkelt som att ta hjälp av vattenkannan.

Vi ska alltså gifta oss

Det kanske är sjukt. Det kanske är olagligt och omoraliskt. Det kanske bara är så fel.

Men jag frågar er; HUR kan man låta bli att vara kär i en kille som får en sån här läpp när han blir sur?

Som gillar att sitta på ens axel?

Som har såna här gosiga små fötter?

Som älskar att mysa i famnen?

Som vägrar lyssna på vad man säger och drar på sig hörselskydd istället?

Enda nackdelen med den här killen är att det är lååångt kvar tills han blir 18.

Jonna - Ser ljust på framtiden.

Men HEJ!

Herredjebuz vad ovanligt att jag är världens sämsta bloggare. Får jag skylla på att jag har varit dödssjuk och legat på sjukhus och läkarna aldrig trodde att jag skulle överleva då de hittade cancer i varenda liten cell i min kropp, samt tumörer stora som mjölkpaket i mitt huvud?

Jag har alltså återigen haft en riktigt jävlig förkylning. På bättringsvägen nu men mitt slem smakar röv, inte ok.

Igår trodde jag verkligen att jag skulle dö. Och jag hade lovat mig själv efter min ordentliga sjukvecka i april (över min födelsedag) när jag hade feber och alla möjliga besvär, att jag aldrig mer skulle klaga på en liten förkylning. Men återigen har jag varit döende, och det är inte mer än rätt att jag får klaga då tycker jag.

Ikväll är jag barnvakt, och det är rätt soft. Titta på film med kidsen, tvinga dem till att borsta tänderna och sen läsa böcker om dinosaurier.

Livet har ju varit värre om man säger så.

Jag ska aaaaldrig meer...

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar när jag åkte till det här landet. Inte fan var det att man skulle supa skallen av sig och göra helt sjuka saker i alla fall.

Tant-Jonna börjar bli en helt utspårad tonårstjej som jag är på tok för gammal för att vara!? Dock blir jag påhejad från alla möjliga håll och kanter, så folk gillar nog den spårade varianten av mig mer än den som genast vill åka hem när det snurrar för mycket i huvudet.

Men eftersom att jag mår jävligt dåligt just idag så måste jag sluta skriva och låter denna bild tala för sig själv:

Jonna - Sober living känns otroligt lockande idag

Jag ska inte vara sämre

Det är midsommar och ingen bloggar för att alla är ute och festar. Här firas inte midsommar, men klart det ska väl kunna gå och supa skallen av sig ändå.

Jonna - I för kort lugg och mycket smink ser jag ut som ett rysk luder

Tänk vad snabbt det kan ändras

Vi har killats, busat och gosat i nästan en halvtimme tror jag.

Nu älskar jag dem igen.

Just idag är jag... Trött?

Det är fredag, midsommar och just nu är jag väldigt trött på barn som inte lyssnar.

Då känns det vettigare att skriva det här blogginlägget istället.

Ett passande namn

Den här bloggen heter "What's up UK?"

Och det är precis den frågan jag ställer mig själv just nu.

What the hell is up UK, and why are you so fucked up???

Kan naturligtvis inte säga mer än så. För what happens in the UK stays in the UK. Med några få undantag.

Jonna - Hahaha. Ja ni...

Jag tror han tänkte på miljöpolisen. Fast det låter inte så gott.

Jag: Man kan alltså veta vad olika dinosaurier åt genom att studera deras bajs.

Zac: Can you do that on my poo too?

Jag: Ja, på allas!

Zac: What do you think I have eaten if my poo is green?

Jag: Då tror jag nog att du har ätit spenat...

Zac: Yeah, and?

Jag: Och gurka...

Zac: Yeah, and?

Jag: Och sallad!

Zac: Yes! And soldiers!